Axel Fritiofsson
f: 1892-09-07
d: 1970-12-08
Den 8 december 1970 gick Lekvattnets största poet bort. Axel Fritiofsson var timmerhuggare, flottare, målare men framför allt skald. Hans liv präglades av fattigdom, sjukdom och motgångar, men också av skapande.
Axel Fritiofsson var en vanlig timmerhuggare från en grå liten stuga på lekvattenskogen, men han hade av lyrikens gudinna begåvats med förmågan att i dikt skildra vår finnskog och på ett fint och konstnärligt sätt hylla våra förfäder. (ur möte med finnskogen 1977)
Hans dikter speglar sig i tjärnarna och orden syns mot hösthimlen, och ingenstans är hans dikter så närvarande som vid tjärnen Sarklamp.
Erik Goland om Jonas i Lia (Sveriges radio)
Axel turnerade runt som ”Jonas i Lia”.
Maskerad med lösskägg och gamla kläder berättade han dråpliga historier, spelade enmansteater och spelade på fiol.
Vid hans begravning infann sig många av bygdens folk, liksom många långväga. Det förekom sång och musik. Minnestal hölls av Erik Goland.
Så här skrev Jonas en gång. ”Jag lyckas få in någon bygdemålshistoria och dikt i K-T, som jag får några kronor för, som ett tillskott till den magra skogsförtjänsten. Jag gör det mest för ’att glömma att jag själv finnes till’. För att inte ensamheten ska ta kål på mig.”
- Vardagsvisor (1951,1987)
- Drömmen om Sarklamp (1979)
- Dikter och prosa från Finnskogen (1994)
- Värmländsk julglädje. 1946 (1994)
Hans diktning har tonsatts av trubaduren Björn Sandborgh från Östmark.
