Johannes Persson (Jossi)

Johannes Perssons levnadshistoria

Som jag många gånger skriver om gamla minnen från min barndom, så är det mycket av detta, som jag hörde att Far, Mor, Morfar, Farmor och många andra berättade. Det kunde vara intressant för mina barn och barnbarn att ha ett minne hur deras far och morfar hade det i sina uppväxtår.

Jag föddes i Nedre Våln i Lekvattnet den 23. juli 1894. Det berättades att mor var sjuk två veckor innan jag såg dagens ljus. Doktor fick till sist hämtas den nära fyra mil långa vägen, som då var den gamla vägen över Mårbacken och Kiltorp till Torsby. Det gick dock väl och både jag och Mor levde. Jag var då den fjärde i syskonskaran. Jag hade då en äldre broder, som hette Petrus, så hade jag två systrar, som hette Hanna och Elisabet. Sedan under årens lopp kom det fem syskon till. Dessa hette Enock, Karolina, Joel, Maria och Ruth. Vi var nio stycken och alla hade vi bibliska namn. Min fader hette Per Eriksson och min mor hette Maria, född Jönsson.

Under mina barndomsår, som jag har klara minnen av ända sen jag var tre år, så bodde vi i Nedre Våln eller «Janan» som det kallades. Som Mor och Far var religiösa så fick vi från det vi var små, lära oss att läsa såväl bordsbön, som aftonbön och jag minnes alla förmaningar Mor gav oss, att vi skulle vara artiga mot gamla och snäll mot våra kamrater. Våra leksaker bestod av träbitar, glasbitar, som dugde till koppar och fat. Grankottar blev kor, tallkottar blev får, alkottar blev lamm och fjädrar blev höns. Om sommaren lekte vi alltid ute. Om vintern lekte vi ladugården den tid vi inte åkte på kälkar eller skidor. Far hade inte råd att köpa våra åkdon, men vi gjorde oss skidor av gamla tunnstavar. Vi gjorde bindslen av gamla skoskaft och kälkar fick vi försöka snickra ihop. Huvudsaken var att vi kunde åka. 

Som vi var många magar att mätta, så fick vi lära oss att äta det, som var tillagat. Om det ej dugde det vi fick på våra fat, så sade mor: Vi sätter det i skåpet til nästa mål så går det bättre, som det även gjorde.  Det hände dock sällan. Vi behövde aldrig gå hungriga från bordet, så sant vi ville äta.

Vi fick gå i söndagsskola och som far var kyrkvärd så fick vi många gånger åka med till kyrkan. Som jag var mycket livlig, så fick jag sitta hos Far i Kyrkvärdsbänken för att jag skulle sitta stilla.
Detta gjorde att trygg, som skulle föreställa prästkappa. Sedan skulle jag stå uppe på vedlådan, som predikstol. Som jag har sjungit ända sedan jag var helt liten, så mässade jag först. Sedan skulle alla komma fram och läsa ett bibelspråk. När de gjort detta, gjorde jag en vinkning på armen och sade: «Herren». Detta var uttydningen. Jag var mycket noga med att de skulle knäppa sina händer. Om det var någon, som glömde detta, så fick han en allvarlig tillsägelse.

Jag var en liten Fars-Gris och så fort han var hemma, så skulle jag vara med honom, var han var och arbetade. Som jag var ganska vidlyftig, så var nog mor glad när hon var kvitt mig inne. Att sitta vid vaggan och passa de mindre syskonen, var mig en fasa, men när mina äldre syskon var i skolan, så måste jag hjälpa till.

Mor hade nog hjälp av någon lejd flicka, men vi hade fem kor i ladugården, så var det får, grisar, höns m.m. Garn skulle spinnas, tyg skulle vävas, strumpor skulle stickas och stoppas och det var allting, som skulle göras. Eftersom vi blev så stora att vi kunde hjälpa till, så fick var och en efter bästa förmåga arbeta. Det var så mycket, som även en liten parvel kunde göra.

Vi hade en flicka, som hette Karolina Martinsson, från Thiola. Hon var hos oss i många år. Hon var mycket duktig att sköta kreatur. Hon hade de första åren 30 kronor om året. Jag kommer inte i håg hur många år hon var kvar, men det sista året tror jag hon hade 10 kronor i månaden. Så fick hon även skor och kläder, men hon var mycket sparsam, så hennes bankbok växte sakta, men säkert. Hon var ganska tyst, men om någon sade något ofördelaktigt om hennes husbondefolk, så var säker att de fick höra själva va de var för folk.

Om sommaren släpptes kreaturen på skogen och då fick vi gå upp tidigt för att frakta dem upp på berget för att de skulle komma till betet så fort som möjligt. Detta skulle göras innan man skulle gå till skolan. Vi sprang barfota hela sommaren och jag kommer ihåg hur roligt det var när vi började se de första barmarksfläckarna. Vi hade som märke att när det började bli barmark i Midsommarberg (Det var ett berg som sluttade brant mot nordost) då fick vi börja gå barfota. Skinnet under fötterna blev tjockt som läder och man kunde springa var man ville, utan att det kändes. Hur många gånger slog man inte tårna i stenar så blodet rann, men det var att grina ett tag, när det gjorde för ont och så var det att springa igen. Mor brukade säga: Smörj med tålamod, det är det bästa jag vet. När hösten kom så var det många gånger, det var rimfrost på marken och ganska kallt. Då brukade vi springa tills det blev för kallt, så tog vi av oss mössan och stod i den ett lite tag å värmde fötterna, så sprang vi igen. Några veckor före jul kom skomakarn och då fick vi skor, alla som var utan. 

Varje årstid hade något nytt att komma med. Hur väntade vi inte på våren, när snön började smälta och vi sprang och plockade de först säljkissarna. Hur roligt det var när det började bli barfläckar och det blev små bäckar, där vi byggde dammar. Man såg varje dag att det kom fram mer och mer av marken. Tänk hur glad man blev när man hittade den första vitsippan. När man fick se sädesärlan komma till trappan och glatt vippa med stjärten och hälsa god morgon, nu är jag här igen. Bofinkarna kvittrade kärleksfullt. Hanarna var klädda i brudgumsdräkt och honorna smög runt sina herrar så tysta och undergina. Vilket jubel blev det inte, när vi såg den första svalan. Då visste vi at nu är våren här på allvar. 

När gulärlan kom, och isen har gått bort på Pägertjärn, då var det tid att så åkrarna så fort som möjligt. Alla de äldre hade sina märken att gå efter. Hela naturen och även vi sprudlade av levnadslust. Hur roligt var det inte när man hittade ett fågelbo och fick dag efter dag smyga dit och titta hur det byggdes. När de första äggen kom och så när de små ungarna kom fram. Något som jag undrade mycket på, det var när jag saåg alla ungarna låg och gapade och att föräldrarna visste vem som var på tur att få maten. 

Djuren var alltid våra bästa vänner. När jag var omkring 8 år, så hade jag nog min första verkliga sorg. Far hade köpt ett sto, som skulle få ett föl under våren. Det blev en väntan och tänk hur jag tjatade på far och frågade när det skulle komma. Varje morgon sprang jag till stallet och såg efter. Så en morgon när jag vaknade så talade mor om att det har blivit fött. Far var i stallet. Den gången dröjde det nog inte en minut, förrän kläderna var på och till stallet. Det var en unge som låg på halmen framför modern, vilken med öronen visade: «Se men inte röra». Far sa att vi får låta dem vara i fred. Fölungen ser inte riktigt frisk ut, men han blir väl bättre. Far försökte få honom att dia modern, men det ville inte gå. Han mjölkade modern och gav honom, och ungen drack även av mjölken, men han blev inte bra, utan om två dagar så dog han. Jag stod bredvid far och såg när sista andetaget gick. Jag sprang för mig själv, ty jag vile inte visa någon att jag måste gråta ett tag. Denna våren var oturen med. Sedan dog en kalv och en ganska stor gris. Men sommaren kom och nya saker med den och det måste gå och snart var det svåra glömt.

Jag fick börja skolan när jag var 7 år. Min första lärarinna hette Emma Abrahamsson. Hon var en stilla människa och mycket snäll. Hon var kvar endast några veckor. Sedan kom en som hette Celeste Andersson, från Herrhagen i Karlstad. Hon var ung och mycket glad och snäll. Henne var vi mycket glada åt och vi hade mycket roligt, ty på alla raster lekte hon med oss och som hon var bestämd, så fick vi lära oss att lyda och vi försökte så långt vi kunde att lära oss läsa å skriva och vi fick ett gott underlag, till vi skulle börja i folkskolan. Den första läraren jag hade i folkskolan hette Per Johan Kjellander. Han var liten och var Puckelrygg. Han var en snäll och ypperlig skollärare, men mycket hetsint. Det var många som fick sina örfilar, men de var nog för det mesta rättvist förtjänta. För min del var det bara en gång, som han skakade mig och det var mycket rättvist. Andra klassen i Folkskolan, hade vi en lärare från Karlstad, som hette Zätterlund. Han var aldrig omtyckt. Han slog mycket hårt och var för det mesta fyllsjuk och då dugde ingenting. En måndag var han nog ganska däran. Det var ingenting, som dugde. Det blev dock middagsrast och som han inte bodde i skolan utan hade en säng där han brukade lägga sig och vila, så gjorde han det även denna dag. Han hade somnat och rasten blev längre och längre. Till sist förstod vi att han sov, så vi höll oss ute och var ganska tysta. Vi skulle sluta kl. 4 och då har han vaknat och kom in och vi blev inkallade för att så hastigt, som möjligt göra aftonbön. Efter detta var han ganska snäll en lång tid.

Tredje året jag gick i skolan, hade vi en lärare som hette Konrad Ekvall. Han var ny-utexaminerad, och var nog i 25-årsåldren. Det var en mycket duktig lärare. Han var som en god kamrat med sina skolbarn. Han var klockare och även en god fiolspelare. Det var då som jag första gången fick lära mig sjunga i stämmor. Flickorna sjöng första stämman och pojkarna andra. För honom lärde jag mig mer på ett år, än jag lärde för alla dom andra. Fjärde klassen och fortsättningsskolan gick jag åter för Kjellander. Han var då pensionerad, men på grund av lärarbrist, så fick han hålla skola.

År 1908 blev jag konfirmerad. Min konfirmationslärare var Kapellpredikanten Pontus Leander. Styvfader till Nils Leander, som var gift med Sara Leander, men blev skild från henne, när hon började bli beryktad.

Under skoltiden så fick man även så fort man hade tid, hjälpa till med arbetet hemma. Det var att så fort man kommit hem, så först läxorna och kanske mat. Så var det att hjälpa till med det, som de höll på med.

Och så måste man börja i förvärvsarbetet. 

Olsson i Käcktorp, på virkesmätning. Jag hade då 1,50 om dagen. Vi bodde hos Elias Danielsson i Bredsjön. Jag fick betala maten med 90 öre om dagen. De 60 öre som blev över skulle far ha till konfirmationskläder och så fick jag alltid någon 25-öring om jag behövde. Arbetet jag då utförde var att ropa längderna på stockarna när de mättes. Så fort man gjort detta så fick man slå märken hela dagarna, så när kvällen kom, så var man allt nöjd att få vila. 

Det var dock skönt att lära sig arbeta. Jag fick vara med och stämpla skog samt hugga och kära.

Första året jag körde timmer var vintern 1912 -1913. Jag körde då först vid Kvarnbråten och sedan i Backtorp. Jag började då bli stora karlen och på lördagskvällarna var jag jämt ute på något skoj. Jag lärde mig dansa och var med nästan över allt. 1915 började jag sjunga med i en blandad kör, som bildades av folkskollärare Börjesson. Vi var väl ett 15-tal och som han var kantor, så blev det i kyrkan, som vi sjöng mest.Det förblev ett av glädjeämnena under hela min tid. Jag var med i kören jämt och det skiftade. Ibland höll det uppe en tid, men det kom nya ledare så började det igen. Manskören arbetade i omkring 5 år, så blev det blandad igen. !963 flyttade jag till Torsby och då blev jag avtackad efter att ha varit med i 50 år. En tid så spelade jag luta och sjöng visor och var mycket anlitad, men när jag skulle börja ta betalt, så miste jag lusten.

År 1915 – 1916 körde jag timmer i Fäbacken. När vi började efter nyår så var det omkring 60 cm snö. Det blev mycket kallt på trettonhelgen och vid tjugondagen var det 25 – 30 grader. Sista dagarna i januari började det regna. Snön gick bort nästan allt. I slutet av februari var det nästan bart över allt. Johan i Ärila plöjde en myrteg, så att han skulle få säga att han plöjt i februari. Det blev kallt i mars och kom omkring 30 cm snö och körningen gick då ganska bra. 

På hösten 1914 mönstrade jag till malaj. Jag hade ett synfel så jag dugde inte till vapenför. År 1915 den första april ryckte jag in till Karlstad, för att göra min värnplikt. Jag var där i åtta månader. Det arbete jag gjorde där var ganska lite. Jag var badmästare. Jag mådde gott och blev nio kilo tyngre. Trivdes riktigt gjorde jag inte, ty jag skulle hellre ha varit med ute och exercerat, ty då har tiden gått mycket fortare. 

1916 och 1917 körde jag timmer och på vårarna var jag ute och mätte virke för Rottneros bruk. På våren 1917 började mitt egentliga skogsmannaliv. Jag fick då följa med en Överskogvaktare Lindholm til Rottneros. Det första jag fick göra var att räkna tumsedlar, vilket jag höll på med en månad. Sedan fick jag hjälpa till med alla slags arbeten. 1918 kom Överskogvaktare Olov Persson till Rottneros och jag fick då ombyte på chefer. Våren 1919 var jag och mätte timmer på Värmeln och Vänern. Rottneros köpte då Slottsbrons sågverk. Det var omkring 50.000 timmer som skulle mätas och det var mycket bråttom, så vi mätte minst 18 timmar om dagen. Tumsedlar fick vi skriva på nätterna.

Hösten 1919 den första november kom jag till Grönsinka skogsskola. Som jag var väl insatt i de praktiska arbetena, så gick dessa utmärkt, men teorin var dess värre. Jag pluggade dock ganska hårt, så jag fick ett medelgott betyg. 

Jag var färdig med skolan den första november 1920. Jag har då skrivit till överskogvaktare Persson, om jag kunde få komma tillbaka till Rottneros. Allting började då att vända, så de höga priserna efter kriget började så sakta gå ned. Så hade han en bror, en svåger med flera, som skulle placeras på platserna, så jag fick nej. Jag fick då ett brev från min förre chef att jag skulle komma till honom. Han var då platschef för Tändsticksvirke i Västervik. Jag kom dit och blev placerad vid Överums Bruk. Där fick jag göra allt som till hörde skogvaktarsysslan. Men det gick ganska fort med denna plats. I juni kom meddelandet att all extra personal skulle indragas. Alla nytillsatta, fick fara hem. Jag fick 400 kronor extra och så skulle jag bli inkallad så fort tiderna blev bättre. Denna inkallelse kom dock aldrig, ty vid Krygerkrassen, var tändsticksvirke en saga all. 

Jag for då hem och var utan arbete. Men det blev inte så länge. Skogvaktare Larsson i Sibila fick ischias och måste till Stockholm och jag fick tjänstgöra där i tre månader. På vintern 1921 – 1922 arbetade jag för Rottneros. Olov Perssons broder Per Persson var då skogvaktare och bodde vid Bråten i Lekvattnet

I maj 1923 förlovade jag mig med Folkskollärarinnan Eva Maria Elisabet Severin. Hon var född i Nyköping och var Lärare vid Hvittjärns skola i Lekvattnet. Jag arbetade fortfarande för Rottneros. Per Persson var en mycket duktig affärsman, men spriten har fått honom i sina klor, så det var många gånger besvärligt. Ja, jag spottade heller inte i glaset, men jag fick försöka att många gånger tillrättalägga om det blev något fel. Jag var frisk och stark och arbetet var alltid för mig en glädje. Vi gifte oss den 20 december 1923 och jag flyttade till Vittjärn. Mina föräldrar flyttade 1919 till Backtorp och jag bodde då hemma den tid jag inte var borta på arbete. Nu började mitt liv verkligt.

Jag arbetade fortfarande för Rottneros. På vintern 1924 blev jag skickad till Boviggen, för att mäta timmer och hjälpa en skogvaktare Jonas Olsson med avverkningen. Jag låg där i sex veckor, som jag aldrig var hem. Jag visste dock att hemma gick det ingen nöd på min hustru. Hon var van att vara ensam, men det var värre för mig. Jag åt bröd och fläsk å drack svart kaffe hela tiden jag var där, så jag fick magkatarr, som jag fick ha kvar minst ett tjugotal år. Jag hade då en dagpenning på 4,50 när jag låg borta och 4,00 när jag låg hemma. 

Då på sommaren 1924, gick avtalet för skogsarbetare upp till 4,20. Jag fick då detta. Jag fick då höra att Olov Perssons svåger gick nere vid Rottneros och hade 10:- om dagen. Jag skrev då till Kapten Påhlson, som var högsta Chefen och bad om betyg. Han kom själv til Lekvattnet med betyget. Han frågade varför jag slutade och jag svarade att under de omständigheter som var, så kunde jag inte fortsätta.

Jag får gå tillbaka till sommaren 1922: Då var jag tekniskt biträde hos en Landmätare Nisbeth. Efter det jag slutade hos Rottneros, så började jag i Skogsvårdstyrelsen, som stämplingsförman. Vintern 1924-1925 arbetade jag som bas för avverkning, som Rudolf Grigholm hade i Spettungen. Jag hade då tlo hästar, som körde virke från Spettungen till Tvällen. Vintern 1925 var barvinter, så det var mycket besvärligt. Den 15 februari fick vi stoppa avverkningen och jag gick hem till Vittjärn. Då var isarna så svaga, så det var hål i vägen på flera ställen. Det var väl tur att jag kom hem, ty på natten den 14 blev vår äldsta flicka Anne-Marie född. Det var då stort jubel i Vittjärn.

Sommaren 1925 hade jag fullt upp med arbete i Skogsvårdsstyrelsen och på hösten blev jag antagen som mätare i Värmländska Inmätningsföreningen. Nu var jag säkrad med arbete.

Sedan gick åren i vanlig lunk. Jag fortsatte i Skogsvårdsstyrelsen och Mätningsföreningen. Det var många gånger tungt och svårt, men som skogen var min käraste arbetsplats så hade man där arbetsglädje, vilket är det bästa en människa har.

Min hustru fick alltid ha bekymret för hemmet och även för ekonomin. Vi lejde alltid någon, som passade barnen, vilka kom så småningom. Den 24 maj 1928 föddes den andra flickan, Gunhild Elisabet och den 30 juli 1930, blev den tredje Birgit Louise född. Som alla goda ting är tre, så blev det ingen mer. Jag hade arbete så det räckte om jag kunnat arbeta både dag och natt. Barnen började skolan och allt gick, som det skulle. 

Ingenting särskilt hände förrän år 1940, när kriget började och Tyskarna gick in i Norge. Omkring den 20 april kon den första bevakningstruppen till Vittjärn. Det var Dalkarlar. Det kändes nog lite obehagligt till en början. De stannade vis skolan i Vittjärn och där blev förläggning sedan under 5 år. Vi hade hela tiden folk som bodde hos oss. Pingsthelgen 1940 var det fullt larm och vi fick order att vara klädda, så vi kunde resa på första varsel. Det varade i tre dagar och sedan hade vi det lugnt och gott alla fem åren.

På sommaren 1945 den 23. juli, blev jag erbjuden skogsvaktareplatsen i Lekvattnet, för Rottneros Bruk. Olov Persson var då kvar , som skogsförvaltare. Jag antog platsen, och den första oktober tillträdde jag den och flyttade till Norra Bråten. Det blev nu att börja stämpla för årets avverkning. Jag hade då, inte bara Lekvattnets bevakning, utan jag måste sköta även den del av skogarna, som sedan blev Östmarks bevakning. Så var det att börja göra rotköp. Det var att böja kl. 6 på morgonen och sedan när man kom hem på kvällen, fick man sitta å räkna och skriva till långt in på natten, och även söndag måste man sitta vid skrivbordet. Min hustre bytte även plats och var under fem års tid vid Torsbergs skola i Sunne. Jag lejde då hjälp hemma och så var hon hem varannan söndag. Jag hade så mycket att beställa vid Rottneros, så jag kunde då bo hos henne.

Som jag i min ungdom alltid var med och arbetade för Rottneros så var det nog en stor besvikelse, när jag ej fick komma tillbaka dit när jag slutade skogsskolan. Min far arbetade för Rottneros under ett 30-tal år och det var alltid som vi skulle tillhöra bolaget. Han tog det dock med gott humör, men den dagen jag fick platsen tillbaka, så kändes det, som om jag varit borta i en lång tid och kommit hem. Jag kände arbetsglädjen mycket större och jag försökte att alltid göra mitt bästa. Jag hade ett gott samarbete med mina arbetare och det var ganska sällan, som något bråk uppstod. Som mon företrädare var av den sorten att det skulle kostas på så lite, som möjligt i skogen, så låg skogens föryngring långt efter och det var svårt att börja med det, som var mitt ideal i skogen, att få skapa ungskogar. 1951 fick dock bolaget en ny skogsförvaltare, som hette Reidar Rolsdorph. Han var en mycket framsynt och praktisk ung man, som man beundrade, ja nästan avgudade för hans alltid goda uppslag. Den gamla skogen avverkades och markerna brändes och frö och plantor skulle sättas. Även Disponent Möller var helt inne på förnyelsen och det blev en annan fläkt över det hela. Disponenten frågade en gång hur mycket, som vi ville ha under året till skogsvård. Hör och häpna vad svaret blev: Vi skall ha hela nettot som kommer från bolagets egna skogar. Ja så länge fabriken ger det resultat, som den ger nu, så skall ni få det blev Disponentens yttrande. 

Vi ordnade om en plantskola i Lekvattnet och vi köpte plantor från skogsvårdsstyrelsen, vi kalhögg och vi skapade nytt. Detta är den bästa tiden under hela min skogsmanna bana. Ja den tiden jag arbetade för skogsvårdsstyrelsen var ju skogsvården det förnämsta.

Det var dock inte bara skogsvård, som skulle skötas. Det var allting som tillhör ett skogvaktaryrke. Stämpling, röjning, bortsättning av huggning, körning, märkning, transporter, anläggning av vägar, samt kontorsarbete, som alltid tog en fjärdedel av tiden. 

Det var dock inte bara bolagets egna skogar det gällde, när det skulle skaffas virke till fabriken. Det var att under hela året försöka komma över virke genom köp från privata skogar, dels framdrivet till flottled eller bilväg, dels var att köpa virke på rot. Dessa rotköp tog nog den mesta tiden, ty det blev alltid så många. Jag hade rotköp på distriktet, som låg utspridda från Norska Rottnaberg i norr, till Gräsmark i söder. Det var många år 10 – 30.000 tals kubikmeter, som skulle utdrivas. Tack vara goda skogsförmän och apterare, så gick allting i lås. Arbetet var ganska hårt, men när man var frisk och hade vetskap om att det arbete man utförde var uppskattat, så blev alltid arbetsglädjen något, som drev på och man var nöjd. Något som jag aldrig behövde bråka om så var det lönen. Jag fick nog, särskilt på de senare arbetsåren vid Rottneros den lön jag var värd. 

När det gäller min skogsmannagärning och jag ser tillbaka på den, så kan jag vara nöjd. Jag vet inom mig själv att jag har utfört mitt arbete efter bästa förmåga och när jag gått i skogen och sett de skogar, som jag i början av mitt arbete i skogsvårdsstyrelsen sådde och planterade, dessa underbart vackra ungskogar, så kände jag en tillfredställelse som var hundratals gånger större, än om jag fått en medalj av den allra största storleken. 

Så var det hemmet, där jag sällan hade tid att utföra något arbete. Min fru fick bredvid sitt skolarbete sköta och ha omsorg om att vi hade ett hem dit man alltid längtade efter arbetsdagens slut. Hon fick ha bekymmer om make, barn och att ekonomin skulle gå i hop. Det finns nog ingenting här i livet som motsvarar en god maka och mor. Även nu när jag blivit pensionerad och vi lever ett tryggt liv på ålderns dag, så vet man att så länge man får vara två så går dagarna lätt, även om man känner att ålder och plågor så sakta smyger sig på.

Barn och barnbarn är det bästa man har och även mågar är, som de vore våra söner. När barnbarnen kommer så står glädjen högt i tak. Ja måtte de få det gott och ha välsignelse av minnena från Mormor och Morfar. Men än hoppas jag att vi får leva många år.